Erika in Ireland

Äntligen så flyttar vi om några veckor I alla fall. Jag har väntat länge på detta och för en månad sedan snart så slutade jag på mitt jobb. Nu är det bye bye Belfast och vi drar vidare till nästa stad, förhoppningsvis nästa land. Det har varit många erbjudanden för Tore, I många olika engelska städer, men han vill helst flytta från engelska öarna till Europa någonstans och därför har han inte tackat ja till dom. Han har sökt jobb i Tyskland, Frankrike och Spanien. För tillfället väntar vi svar på ett jobb från Valencia. Förhoppningsvis får vi veta idag om han får det eller inte. Om han får det så flyttar vi dit om 2½ vecka. Annars kommer han att tacka ja till ett jobb i Oxford och då flyttar vi om ungefär 3-4 veckor. Efter det så är det min tur att hitta ett jobb. Jag kan inte riktigt söka jobb eftersom jag inte vet var vi flyttar. Om vi flyttar till spanien hoppas jag bara att jag kan hitta ett jobb där jag inte behöver prata flytande spanska. Jag lär mig nog spanska fort, men jag kan inte jobba någonstans där de behöver det hela tiden. Det löser sig nog. Jag vill verkligen flytta utomlands någonstans, om jag flyttar dit så kommer kanske till och med min familj och hälsar på. Vet inte om jag vill att de ska hälsa på dock. Min syster och pappa, men mamma? Nä, henne klarar jag mig utan.

Fast då kommer vi till frågan mig och Tore. Vad är vi? Han är annorlunda än alla killar och jag har inget problem med att han inte firar ett halvår tillsammans eller att vi inte har något "datum", i alla fall inte nu, men älskar jag honom? Jo, jag tror det. Fast tillräckligt? Jag känner fortfarande ett behov ibland av att vara singel. Inte för att jag kan gå ut och dejta vem jag vill eller gå ut och supa på en nattklubb i hur slampiga klänningar som helst, men för att jag är en person som behöver "space". Tore är sådan också. Behöver "space". Jag tar hand om Karro's blommor medan hon är i Sverige och lånar också hennes lägenhet under hennes två veckor och jag känner bara hur skönt det är att vara själv. Saknar jag Tore? Jag vet inte. Det kommer kanske om någon dag eller något. Jag behöver nog bara vara ifrån honom lite. Vi har sovit ihop VARJE natt sen någon gång i september, och vi har inte varit ifrån varandra en enda dag. Vi har spenderat i stort sett all vår tid utanför jobbet ihop. Det är påfrestande och det kanske är anledningen till att vi bråkar och så. Jag är nog väldigt svår att leva med. Behöver mycket uppmärksamhet. Men det är inget som märks om man inte lever med mig. Om man bara ser varandra ibland så vill man vara i varandras sällskap och då ger man varandra uppmärksamhet. Så vår lösning kanske är att inte bo ihop. Eller att vi har jobb som har olika arbetstider vilket betyder att vi inte ser varandra hela tiden.

Jag såg fram emot att sova hos Karoline. Att få sova själv igen. Och det var underbart. Jag har saknat det. Tore och jag pratade om det dagen efter. Han sa "det var inte lika skönt som jag trodde att det skulle vara". Jag sa "det var mycket skönare än vad jag trodde att det skulle vara". Jag tror inte att det är så att jag bara väntade på att komma ifrån honom, utan bara att han förväntade sig mer. Jag förväntade mig att jag skulle få problem med att somna och att jag skulle sova oroligt eftersom jag visste att han inte skulle komma. Jag sov som en stock och var utvilad när jag vaknade. Sängen är såå skön även om den är lite mindre än vad jag är van vid nu. Fast då är jag ju van vid att jag sover på ena halvan också. Nu kan jag ju sova i en "hel" säng.

Det känns konstigt att vara i ett "seriöst" förhållande igen. För det är jag ju. Men jag har inget emot det. Jag gillar Tore, och tydligen så har jag fått hans mammas godkännande också vilket känns bra. Hon har enligt Tore hatat alla hans tidigare flickvänner. Det tog honom ganska lång tid innan han berättade för henne om oss, typ en månad eller något innan vi åkte till Norge så berättade han det eftersom han frågade om det var ok om jag följde med. Då hade vi ändå varit tillsammans "officiellt" i 4 månader. Men men, jag ska inte klaga. Det tog ganska lång tid innan jag berättade för mamma om Tore också. Jag menar, han ÄR ju norsk =)

Jag älskar norska, särskilt den dialekt som han talar. Den är för gullig och jag bara älskar när han pratar norska. Vi pratar ju engelska med varandra. Dels av vana, dels eftersom jag hade problem med att förstå vad han sa. =)

I vilket fall, jag tror inte på evig kärlek längre utan jag tar det som det kommer. Jag tror inte att det kommer att hålla mellan mig och Tore för evigt även om jag inte skulle ha något emot det. Vi är så olika att vi skulle kunna lära varandra saker och ta kål av varandra för en livstid. Men allt sådant får tiden utvisa. Som det är nu så väntar jag bara på att han ska få sitt utlåtande från jobbet i Valencia, förhoppningsvis flyttar vi dit. Då bleker jag mitt hår igen och blir en brun pepparkaka! För tillfället har jag ju mörkt brunt hår som jag därefter färgade mörkt rött. Det syns i solen...

Detta är det längsta jag någonsin har skrivit och jag vet inte om du ens orkar ta dig igenom en tiondel, men det är upp till dig. Jag delar upp det i tre delar så att du kan läsa en del i taget...

Sen kom flytten upp till Belfast och på något sätt så blev jag ett par med Tore. Det var "hemligt" under ganska lång tid, ingen på jobbet visste något, inte ens vi visste vad vi gjorde eller vad vi var. Vi bodde ihop, sov ihop, hade sex ibland, handlade mat, lagade mat, åt ihop, gick ut och åt middag, han tog hand om mig när jag fick mitt stora anfall. Men officiellt var vi inte något alls. Jag förde halvt om halvt dagbok om mina tankar och kom till slut fram till att det var bra som det var. Vi var "något" men "inget". Det enda krav vi hade på varandra var att vi inte hade sex med någon annan. Låter som ett förhållande eller hur? "Inga krav", men inget sex med någon annan.. Det funkade bra för mig, jag hade inte någon lust att ragga killar iaf eftersom jag trivdes som singel.

Jag och Tore hade det bra I huset som vi bodde I. Men han blev kompis med Fredrik som också jobbade på GEM. Han pushade Tore till att de skulle flytta ihop. Tore ville det. Jag sa att det var en dålig idé och hade ingen lust att flytta med. Det var första gången vi diskuterade "oss". Han ville att jag skulle flytta med honom och Fredrik. Huset de hade hittat hade ett stort "master bedroom" med ensuite toalett och dusch plus två mindre sovrum. Fredrik och Tore bråkade om vem som skulle få det stora rummet. Vid ett tillfälle sa Tore "självklart ska VI ha det stora rummet". Det var första gången Tore nämnde oss som typ ett par.

Fredrik gav sig inte och sa att enda villkoret till att han skulle låta Tore få rummet var om vi gick ut officiellt och sa att vi var ett par. Jag fick panik. Under dessa månader hade jag genomgått många olika perioder med olika känslor, men jag hade slutligen kommit fram till att jag inte visste vad jag kände, att jag inte visste vad jag ville. Och att jag ville ta det lugnt och ta en sak I taget för att se vad som hände. Tore hade sagt samma sak. Och helt plötsligt ställdes allt på ända när Fredrik sa detta. Vi hade mindre än en vecka på oss att bestämma oss. Eller snarare, JAG hade mindre än en vecka på mig. Tore ville, men jag visste inte. Jag var fortfarande väldigt tveksam till flytten och ville inte riktigt flytta. Jag var fångad I en jobbig situation, med ett jobbigt beslut. Jag valde att gå "all-in" och bara hoppas på det bästa.

Det var konstigt I början. Att folk plötsligt skulle se oss som ett par. Jag var fortfarande inte säker på om jag valt rätt. Och jag tyckte inte om lägenheten. Den var jättefin, inget tvivel om saken, men jag ville inte bo där. Kände att det skulle bli jobbigt.

Jag hade rätt. Killarna var alldeles slobbiga och lämade smuts och skit efter sig överallt. Jag vill ha rent omkring mig och städade efter dom som en j-a städkärring. Jag mådde dåligt psykiskt och det var helt sjukt vad jag åt huvudvärkstabletter. Jag tappade även groteskt mycket hår. När jag var hos läkaren och pratade så sa han att han skulle kunna skriva ut migräntabletter, men att han snarare trodde att det berodde på någon sorts stress då riktig stress kan få en att tappa hår! Det var stressen hemma. Och Tore och jag började gräla eftersom jag ville att han skulle hjälpa till. Vi hade aldrig haft dessa problem tidigare. Jag trodde att jag valt fel. Varje gång vi bråkade fick han mig att må så psykiskt dåligt. Tills en vän berättade att det inte var mig det var fel på utan att Tore var manipulativ och lyckades vända om allt på mig. Det tog ett tag, men jag lärde mig att distansiera mig från detta och efter ännu mer träning så slutade jag att se smutsen och skiten överallt. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Flera veckor gamla sopor, disk överallt, damm överallt, det klibbade när man gick över vardagsrumsgolvet osv. Men jag vägrade göra något, bara väntade på att killarna skulla göra något. Till slut gick någon ut med soporna.

Jag hatar Fredrik. Jag avskyr honom eftersom han är den äckligaste kille jag mött och eftersom han försökte köra upp fingrarna på ett väldigt intimt ställe när vi var ute och han var väldigt full. Han fyller 31 år iår. Han byter aldrig sängkläder. De sängkläder och täcke som han använder är mina. Jag bränner dom hellre än tar dom tillbaka. Han kan inte laga mat, vet inte vad städa är och är allmänt äcklig. Han har så höga krav på en tjej att han aldrig kommer att hitta en flickvän, kan förklara varför han bara har haft en. Men han har haft sex mellan 180 och 200 tjejer. Fråga mig inte hur. Han är ful och äcklig.

Jag har bott utomlands I över 1½ år nu. Sjukt va? Jag har bott I två huvudstäder...även om jag inte vet om jag riktigt räknar Dublin och Belfast som två stora och viktiga huvudstäder. Men det är inte det viktig här. Jag har bott utomlands och jag har flyttat. Jag har vuxit upp. Hemma I Sverige har jag blivit tvångsutflyttad ur mitt rum och familjen har sedan nästan ett halvår bott på ett nytt ställe. Ett ställe som jag inte än har sett. Jag har inte sett någon I min familj förutom min syster på ca 10 månader. Min syster var här och hälsade på för 1½ månad sen. Det betydde mycket för mig. Visste inte hur mycket jag saknat henne förrän jag träffade henne. Min pappa har jag viss kontakt med via sms ibland och sp. Mamma har jag inte pratat med på flera månader. Jag verkar ha ett ganska kyligt förhållande till min familj. Mina vänner jag har här, de jag hade I Dublin, I alla fall tjejerna hade kontakt med sina mammor eller familj varje vecka, flera av dom hade daglig kontakt med någon I sin familj. Ofta mamma. När jag berättar att jag inte har pratat med min egen mamma på flera månader så lyfter de på ögonbrynen, ser chockade ut och vill krama mig. Det behöver de inte göra. Jag och mamma har inte något mor-dotter förhållande. De enda gångerna mamma hör av sig till mig är om jag ber henne och då hör hon av sig om hon känner att hon "har tid". En gång I höstas när jag ringde henne och behövde prata så sa hon efter fem min "jag kan inte prata mer, Efterlyst börjar nu". Då hade jag inte pratat med min mamma på två månader. Den andra gången jag hörde av mig till henne var när jag var riktigt sjuk här för två månader sedan, det var sent på kvällen och eftersom Belfast inte har några jouröppna apotek så kunde jag inte få tag på något febernedsättande eller mot min riktigt svåra hosta. Så jag fick turligt nog tag på min syster på msn som hämtade mamma. Vi pratade alltså över msn och jag försökte bara fråga om råd om hur man får ner febern, du vet som man gör med en mamma.

Det enda hon gjorde var att prata om sina problem och om att jag behövde åka till sjukhuset direkt eftersom jag skulle kunna få status epilepticus vilket är konstanta krampanfall, vilket är dödligt. När jag vägrade och sa att jag lovade åka morgonen därpå om febern var lika hög så anklagade hon mig för att göra henne så orolig att hon inte skulle kunna sova. Att hon bara skulle sitta och tänka på mig och hoppas att jag inte skulle dö. Hon var full. Det var sist jag pratade med henne. Någon gång innan min syster kom hit. Min syster var här I slutet av februari, så runt 2½ - 3 månader sen.

På min födelsedag förra året, 19:e September, fick jag en present av min kollega Gunnar. Han gav mig ett kinderegg, choklad och en studs boll. Senare fick jag en present via post av Ann-Sophie, min ex-pojkväns mamma. Det var de enda presenterna jag fick. Inget av min familj, jag fick dock ett grattis sms av pappa. I julas fick jag en julklapp av Tore, och även av Ann-Sophie. Min syster gav mig en julklapp när hon kom I februari. Men annars fick jag inga julklappar från någon I min familj. Jag pratade inte med någon av dom på nyår, fick ett nyårs sms av pappa dock.

Det känns bara fel. Jag blev så glad båda gångerna som jag fick breven och presenterna från Ann-Sophie eftersom jag kände att det verkligen var någon som brydde sig att jag fick tårar I ögonen. Jag saknar henne och Andreas systrar. Andreas I sig klarar jag mig bra utan, men hans systrar... Hans syster tar studenten om en knapp månad. Tänkte skicka en present till henne. Ett halsband eller något.

Åter till Belfast. Jag har haft det bra här. Relativt. Tror att jag trivdes bättre I Portmarnock dock. Jag gillade mitt jobb mer, även om jag älskade mina kollegor här. Jag älskar dock servitrisyrket och jag tycker om att gå upp tidigt på morgonen. Jag tror att jag älskar Tore, även om han är en kille som jag troligen aldrig skulle ha blivit med om det inte varit för dessa omständigheter. Vi är för olika, undrar om vi har något gemensamt egentligen.

Jag hade ett förhållanden mestadels av min tid I Portmarnock, men det gjorde mig inget, jag kände mig trygg I det. När Andreas gjorde slut med mig så sattes hela min värld I gungning. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. För det första hade jag ett krossat hjärta och för det andra så var jag ensam för första gången på jag vet inte hur länge. Visst, jag var singel I ungefär tre månader mellan Göran och Andreas, men då hade jag fortfarande kontakt med Alex, så helt ensam var jag inte. Det betyder att senast jag var singel, var när jag var 14. Ganska många år sedan. Det var en helt ny värld och mitt första intryck var att jag inte tyckte om den. Det tog mig ett halvår innan jag kom över Andreas helt och äntligen började trivas som singel på riktigt. Visst, jag hade ju "levt" som singel under hela min tid utomlands, bott själv, tagit hand om mig själv osv, men I mitt huvud och så hade jag ju varit upptagen. När jag insåg hur skönt det var att vara själv och att jag hade hel kontroll över mitt eget liv så gav jag mig själv ett tyst löfte om att vara singel under en lång period. Jag ville inte ha en pojkvän, men jag dejtade och hade kul. Ingen harm I det, eller hur?

I was in Norway a few weeks ago. I loved it. Norway is soo beautiful. Am seriously thinking about moving there. Tromsö is one of the most beautiful places I have been to. Tores moter lives about 4 hours by bus from Tromsö. We had to cross two fjords to get there. They live in one. Or do you say beside one? Anyhow, I took about 700 photos during my 10 days. That is a lot of photos! I was soo lazy. We didn't do much. We were eating, sleeping, watching movies in their own home cinema thing with a 52" plasma and surround system stuff and the most comfie armchairs ever!

We took a walk while we were there, and I forced him to make a snow angel AND I took a photo, I promised tho, not to show anyone =) yeah right... It was about -15 degrees Celsius and I looke like a Michelin in all the clothes, but I wasn't freezing. It was great! We were out for about 2½ hours, and I took photos and just enjoyed the views and the fresh air.

I am born in Stockholm, in a suburb, but still, in a big city. There are always sounds, cars, neighbours, trains, etc etc. When we were out in the mountain I just stood there quiet, and I heard nothing. No cars, no trains, nothing at all. Not even birds. I almost got nervous. I am not used to the quiet. Or the fresh air. You took a breath, and you could FEEL the freshness. I just stood there like a dork, breathing and listening to nothing. Tore got impatient. He is used to this. The tap water they have is not filtered, it comes straight from the mountain river and it is clean. It is like drinking the bottled water you buy in the stores, except that you get it for free. His mom and her husband offered us wine every evening, but we just drank water, and milk. You can get the wine in Belfast if you look, but the milk is disgusting here. And the tap water? It is full of chlorine, and it is probably hazardous in some way or another. So we drank water.

I finally met his relatives, and they were soo nice, especially his uncle. He was soo funny! He was exactly like a Swedish norrlänning except that he spoke Norwegian! =)

And luckily it seemt that I got his mums approval. And the relatives. They will let me come back again.

Don't know if I told you about the problems we experienced when we flew to Tromsö but we had the same problems on our way home, I will tell you now =)

Ok, so we wake up at 4 am in Belfast. We get to the airport and everything is fine. Except for the fact that we are waiting for a passenger for over half an hour! So we are half an hour late when we land in Amsterdam. That meant that we only had about 20 min to get to our flight to Oslo, on the other side of the Terminal. And we had to get trough the security control again! We were soo stressed and the airport personnel were soo unfriendly! The flight steward told us they would probably escort us to our gate since we were delayed, so we spoke to the staff when we got off the plane. No, they wouldn't help us, wouldn't even tell us where our gate was!

We had to run. We ran to the security check point, the queue was insane! We now had 5 min to get to our gate and we were in the middle of the terminal. Our gate was in the end of course. I went to the fast lane for business class and spoke to the security staff. They just looked at me like I was stupid. I told them we were delayed and that we had to get to our gate now. They looked at me and took our passports. I think they took longer time than they had to on purpose just to piss me off. I worked. "We ARE in kind of a hurry, you know!" I said and stared at one of them. They let us through.

We came to our gate and Tore went to the staff to explain, and they told him. You are not boarding yet. Not in another 40 min! Huh?! It said clearly on the screens that we were boarding, but no. So we had stressed for nothing!

I was exhausted when we finally got to Oslo. The day after we were flying up to Tromsö and that was an experience as well.

We were late in the morning since we were both so tired. Missed the first airport train, but luckily we took the train after. It was a bit tight tho, since our check-in was closing about 5 min after us arriving, if the train arrived on time. But Tore told me not to worry, 99% of the trains arrived on time. But not ours. Of course! Their was a technical problem with the thing the train is driving on, so we had to go the "old way" which took 20 min longer! We were so stressed when we arrived and ran up to our desk, just 25 min late for check-in...

We didn't have to worry. Our plane was delayed two hours. Stressful two days!

On our way home, we didn't hit any problems until we were in Amsterdam. We thought we were in a hurry this time as well, but no. It was 20 min delayed. That's great! But no, suddenly it was an hour delayed. And then 2 hours delayed. In the end the plane was 3½ hours delayed and we arrived to Belfast International around 1am in the morning.

That was a loooong story.

Finally back in Belfast, the job hunt began. I had my last 2½ weeks at work and Tore started to look for jobs everywhere. I haven't been able to look for a job since I am going where he is going and it is quite easy for me to get a job in a restaurant wherever I go. Especially since it is going towards high season now. For a while it seemed like we were going to France, or maybe Germany. He have had a lot of offers here in UK, but he have turned them down since he wants to leave the English islands. I want to leave them too. The weather is horrible and I just don't know what to do. The system with medication and stuff is good tho. I get my epilepsy meds free, which I don't even get in Sweden. I don't know how that works in other countries. When I am writing this Tore am waiting for the results for a job in Valencia, Spain. If he gets that job, then we'll move within 2½ weeks. If not, we most likely move to Oxford within 3-4 weeks. I really hope he gets the job in Spain. Remember I said last year I wanted to go and work in Spain this summer? What if my dream comes trough but not the way I expected. It would be soo cool! Otherwise I will be happy in Oxford. It is a beautiful city with a lot of history.

Hmm, what more have happened? I am right now living in Karoline's apartment, my Swedish friend and ex-colleague since she is home on holiday in Smögen for 2 weeks. It is nice to get some time of from my lovely boyfriend and just be alone. Really need some space. AND, I don't have internet which means I can't play wow, which I think is a good thing since I developed a bit of an addiction there for a while... I liked it tho... =)

Ok, end of my story. Hopefully it will be published on my blogg very soon.

Love you guys, you know that! And sorry my nice non-swedish friends for the three thingies I've written in Swedish, it is kind of my Belfast story, but in Swedish for my friends who don't understand English..And my English/Brittish/American friends, pardon my bad grammar =)