Erika in Ireland

Äntligen så flyttar vi om några veckor I alla fall. Jag har väntat länge på detta och för en månad sedan snart så slutade jag på mitt jobb. Nu är det bye bye Belfast och vi drar vidare till nästa stad, förhoppningsvis nästa land. Det har varit många erbjudanden för Tore, I många olika engelska städer, men han vill helst flytta från engelska öarna till Europa någonstans och därför har han inte tackat ja till dom. Han har sökt jobb i Tyskland, Frankrike och Spanien. För tillfället väntar vi svar på ett jobb från Valencia. Förhoppningsvis får vi veta idag om han får det eller inte. Om han får det så flyttar vi dit om 2½ vecka. Annars kommer han att tacka ja till ett jobb i Oxford och då flyttar vi om ungefär 3-4 veckor. Efter det så är det min tur att hitta ett jobb. Jag kan inte riktigt söka jobb eftersom jag inte vet var vi flyttar. Om vi flyttar till spanien hoppas jag bara att jag kan hitta ett jobb där jag inte behöver prata flytande spanska. Jag lär mig nog spanska fort, men jag kan inte jobba någonstans där de behöver det hela tiden. Det löser sig nog. Jag vill verkligen flytta utomlands någonstans, om jag flyttar dit så kommer kanske till och med min familj och hälsar på. Vet inte om jag vill att de ska hälsa på dock. Min syster och pappa, men mamma? Nä, henne klarar jag mig utan.

Fast då kommer vi till frågan mig och Tore. Vad är vi? Han är annorlunda än alla killar och jag har inget problem med att han inte firar ett halvår tillsammans eller att vi inte har något "datum", i alla fall inte nu, men älskar jag honom? Jo, jag tror det. Fast tillräckligt? Jag känner fortfarande ett behov ibland av att vara singel. Inte för att jag kan gå ut och dejta vem jag vill eller gå ut och supa på en nattklubb i hur slampiga klänningar som helst, men för att jag är en person som behöver "space". Tore är sådan också. Behöver "space". Jag tar hand om Karro's blommor medan hon är i Sverige och lånar också hennes lägenhet under hennes två veckor och jag känner bara hur skönt det är att vara själv. Saknar jag Tore? Jag vet inte. Det kommer kanske om någon dag eller något. Jag behöver nog bara vara ifrån honom lite. Vi har sovit ihop VARJE natt sen någon gång i september, och vi har inte varit ifrån varandra en enda dag. Vi har spenderat i stort sett all vår tid utanför jobbet ihop. Det är påfrestande och det kanske är anledningen till att vi bråkar och så. Jag är nog väldigt svår att leva med. Behöver mycket uppmärksamhet. Men det är inget som märks om man inte lever med mig. Om man bara ser varandra ibland så vill man vara i varandras sällskap och då ger man varandra uppmärksamhet. Så vår lösning kanske är att inte bo ihop. Eller att vi har jobb som har olika arbetstider vilket betyder att vi inte ser varandra hela tiden.

Jag såg fram emot att sova hos Karoline. Att få sova själv igen. Och det var underbart. Jag har saknat det. Tore och jag pratade om det dagen efter. Han sa "det var inte lika skönt som jag trodde att det skulle vara". Jag sa "det var mycket skönare än vad jag trodde att det skulle vara". Jag tror inte att det är så att jag bara väntade på att komma ifrån honom, utan bara att han förväntade sig mer. Jag förväntade mig att jag skulle få problem med att somna och att jag skulle sova oroligt eftersom jag visste att han inte skulle komma. Jag sov som en stock och var utvilad när jag vaknade. Sängen är såå skön även om den är lite mindre än vad jag är van vid nu. Fast då är jag ju van vid att jag sover på ena halvan också. Nu kan jag ju sova i en "hel" säng.

Det känns konstigt att vara i ett "seriöst" förhållande igen. För det är jag ju. Men jag har inget emot det. Jag gillar Tore, och tydligen så har jag fått hans mammas godkännande också vilket känns bra. Hon har enligt Tore hatat alla hans tidigare flickvänner. Det tog honom ganska lång tid innan han berättade för henne om oss, typ en månad eller något innan vi åkte till Norge så berättade han det eftersom han frågade om det var ok om jag följde med. Då hade vi ändå varit tillsammans "officiellt" i 4 månader. Men men, jag ska inte klaga. Det tog ganska lång tid innan jag berättade för mamma om Tore också. Jag menar, han ÄR ju norsk =)

Jag älskar norska, särskilt den dialekt som han talar. Den är för gullig och jag bara älskar när han pratar norska. Vi pratar ju engelska med varandra. Dels av vana, dels eftersom jag hade problem med att förstå vad han sa. =)

I vilket fall, jag tror inte på evig kärlek längre utan jag tar det som det kommer. Jag tror inte att det kommer att hålla mellan mig och Tore för evigt även om jag inte skulle ha något emot det. Vi är så olika att vi skulle kunna lära varandra saker och ta kål av varandra för en livstid. Men allt sådant får tiden utvisa. Som det är nu så väntar jag bara på att han ska få sitt utlåtande från jobbet i Valencia, förhoppningsvis flyttar vi dit. Då bleker jag mitt hår igen och blir en brun pepparkaka! För tillfället har jag ju mörkt brunt hår som jag därefter färgade mörkt rött. Det syns i solen...

Detta är det längsta jag någonsin har skrivit och jag vet inte om du ens orkar ta dig igenom en tiondel, men det är upp till dig. Jag delar upp det i tre delar så att du kan läsa en del i taget...