Erika in Ireland

Jag har bott utomlands I över 1½ år nu. Sjukt va? Jag har bott I två huvudstäder...även om jag inte vet om jag riktigt räknar Dublin och Belfast som två stora och viktiga huvudstäder. Men det är inte det viktig här. Jag har bott utomlands och jag har flyttat. Jag har vuxit upp. Hemma I Sverige har jag blivit tvångsutflyttad ur mitt rum och familjen har sedan nästan ett halvår bott på ett nytt ställe. Ett ställe som jag inte än har sett. Jag har inte sett någon I min familj förutom min syster på ca 10 månader. Min syster var här och hälsade på för 1½ månad sen. Det betydde mycket för mig. Visste inte hur mycket jag saknat henne förrän jag träffade henne. Min pappa har jag viss kontakt med via sms ibland och sp. Mamma har jag inte pratat med på flera månader. Jag verkar ha ett ganska kyligt förhållande till min familj. Mina vänner jag har här, de jag hade I Dublin, I alla fall tjejerna hade kontakt med sina mammor eller familj varje vecka, flera av dom hade daglig kontakt med någon I sin familj. Ofta mamma. När jag berättar att jag inte har pratat med min egen mamma på flera månader så lyfter de på ögonbrynen, ser chockade ut och vill krama mig. Det behöver de inte göra. Jag och mamma har inte något mor-dotter förhållande. De enda gångerna mamma hör av sig till mig är om jag ber henne och då hör hon av sig om hon känner att hon "har tid". En gång I höstas när jag ringde henne och behövde prata så sa hon efter fem min "jag kan inte prata mer, Efterlyst börjar nu". Då hade jag inte pratat med min mamma på två månader. Den andra gången jag hörde av mig till henne var när jag var riktigt sjuk här för två månader sedan, det var sent på kvällen och eftersom Belfast inte har några jouröppna apotek så kunde jag inte få tag på något febernedsättande eller mot min riktigt svåra hosta. Så jag fick turligt nog tag på min syster på msn som hämtade mamma. Vi pratade alltså över msn och jag försökte bara fråga om råd om hur man får ner febern, du vet som man gör med en mamma.

Det enda hon gjorde var att prata om sina problem och om att jag behövde åka till sjukhuset direkt eftersom jag skulle kunna få status epilepticus vilket är konstanta krampanfall, vilket är dödligt. När jag vägrade och sa att jag lovade åka morgonen därpå om febern var lika hög så anklagade hon mig för att göra henne så orolig att hon inte skulle kunna sova. Att hon bara skulle sitta och tänka på mig och hoppas att jag inte skulle dö. Hon var full. Det var sist jag pratade med henne. Någon gång innan min syster kom hit. Min syster var här I slutet av februari, så runt 2½ - 3 månader sen.

På min födelsedag förra året, 19:e September, fick jag en present av min kollega Gunnar. Han gav mig ett kinderegg, choklad och en studs boll. Senare fick jag en present via post av Ann-Sophie, min ex-pojkväns mamma. Det var de enda presenterna jag fick. Inget av min familj, jag fick dock ett grattis sms av pappa. I julas fick jag en julklapp av Tore, och även av Ann-Sophie. Min syster gav mig en julklapp när hon kom I februari. Men annars fick jag inga julklappar från någon I min familj. Jag pratade inte med någon av dom på nyår, fick ett nyårs sms av pappa dock.

Det känns bara fel. Jag blev så glad båda gångerna som jag fick breven och presenterna från Ann-Sophie eftersom jag kände att det verkligen var någon som brydde sig att jag fick tårar I ögonen. Jag saknar henne och Andreas systrar. Andreas I sig klarar jag mig bra utan, men hans systrar... Hans syster tar studenten om en knapp månad. Tänkte skicka en present till henne. Ett halsband eller något.

Åter till Belfast. Jag har haft det bra här. Relativt. Tror att jag trivdes bättre I Portmarnock dock. Jag gillade mitt jobb mer, även om jag älskade mina kollegor här. Jag älskar dock servitrisyrket och jag tycker om att gå upp tidigt på morgonen. Jag tror att jag älskar Tore, även om han är en kille som jag troligen aldrig skulle ha blivit med om det inte varit för dessa omständigheter. Vi är för olika, undrar om vi har något gemensamt egentligen.

Jag hade ett förhållanden mestadels av min tid I Portmarnock, men det gjorde mig inget, jag kände mig trygg I det. När Andreas gjorde slut med mig så sattes hela min värld I gungning. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. För det första hade jag ett krossat hjärta och för det andra så var jag ensam för första gången på jag vet inte hur länge. Visst, jag var singel I ungefär tre månader mellan Göran och Andreas, men då hade jag fortfarande kontakt med Alex, så helt ensam var jag inte. Det betyder att senast jag var singel, var när jag var 14. Ganska många år sedan. Det var en helt ny värld och mitt första intryck var att jag inte tyckte om den. Det tog mig ett halvår innan jag kom över Andreas helt och äntligen började trivas som singel på riktigt. Visst, jag hade ju "levt" som singel under hela min tid utomlands, bott själv, tagit hand om mig själv osv, men I mitt huvud och så hade jag ju varit upptagen. När jag insåg hur skönt det var att vara själv och att jag hade hel kontroll över mitt eget liv så gav jag mig själv ett tyst löfte om att vara singel under en lång period. Jag ville inte ha en pojkvän, men jag dejtade och hade kul. Ingen harm I det, eller hur?