Erika in Ireland

Kl 06.15..igår morse vaknade jag upp på hotellets köksgolv, en massa underliga människor runt omkring mig. Folk som pratade med mig "Erika, how are you?" Dum fråga, titta på mig... "What happened?" frågade jag.."You got an epileptic fit and Marek found you. The ambulance is on the way" Suck, inte nu igen...Dennis höll mitt huvud och talade lugnande till mig. Fick mig att ligga kvar på golvet. Jag såg blod, massa blod...

Ambulansmännen kom...bar upp mig på en bår..och rullade ut mig i den kyliga morgonen...Ambulansmannen som satt bak med mig, frågade så mycket frågor...jag var så förvirrad. Och såg min blodiga skjortärm...Insåg att tungan var söndertrasad igen, och kinden...Därav allt blod...

In på sjukhuset, sköterskorna var så trevliga. De ville att jag skulle fylla i ett formulär med kontaktpersoner och så.."Sorry, my phone is still at work and I don't even know the number to the hotel..." HELT ENSAM på ett sjukhus, i ett annat land...Jag har ALDRIG känt mig så ensam...Låg där och betraktade världen, och mådde gravt illa...

Spydde, och spydde. Tror att jag fick med alla mina inälvor. Hela kroppen värkte...Jag hade tårar i ögonen av ansträngning...En manlig sköterska kom och skulle ta blodprov på mig...Han hade ingen som helst empati för att jag var livrädd för nålar! Men jag bet ihop och han tog blod på första försöket. Jag svimmade inte ens! Mäkta stolt!

Jag lyckades slumra till...Sen hördes "Eriiiiiiiiika!" Jag öppnade mina ögon, och jag såg Gabi närma sig min säng...Jag fick tårar i ögonen av lycka, och lättnad över att inte vara ensam längre...Kära Gabi. på sin lediga morgon kommer hon till sjukhuset med taxi...för att ta hand om mig..

Du är en vän för livet Gabi!

Vid två släppte dom iväg mig, och vi tog oss till hotellet för att hämta mina saker...

Där träffade vi Jean som sa "You know that they did CPR on you?" "Öhh?" "They didn't tell you that? Apparantly you stopped breathing, so Marek did CPR on you..." Scary stuff...Så jag slutade alltså andas...läskigt...Förklarar iaf varför jag har så ont i bröstkorgen idag...Kan inte andas normalt...Eller skratta...

Fast det kunde ju faktiskt ha varit värre...Jag kunde ha ramlat och slagit mig illa...i det livsfarliga köket...Nu får jag bara ta det lugnt i några dagar och njuta av tiden med min mamma och syster här...Sen är det tillbaka till jobbet...Och kanske träffa William...